Igår fick jag en redig panikångestattack för första gången på väldigt länge.
Tidigare har jag på nåt sätt lyckats avvärja dem när jag känt de första välbekanta känslorna som indikerar på panikattack men nu slog det till så jävla hårt på bara några sekunder.
Helt utan orsak..som vanligt...
Och det var även första gången nånsin jag spydde pga en attack,aldrig hänt tidigare.

Man vänjer sig aldrig vid panikattacker,aldrig någonsin.
för det är en sån intensiv rädsla och det yttrar sig även fysisk genom extrema svettningar,pirrande i händer,hjärtat dunkar stenhårt,du är övertygad om att du kommer dö/tuppa av etc äääääven fast du egentligen vet att du inte kommer göra det så är det så starkt och all logik är som bortblåst.

Jag satt inne i badrummet med huvudet halvt nere i toaletten,sa till Spike att jag lämnar dörren olåst ifall jag skulle tuppa av etc.
DET ska jag tala om är en jobbig sak...att veta att ens sjukdom/tillstånd whatever man vill kalla det drabbar ens barn.
Men efter många år har jag lärt mig att jag faktiskt inte kan rå för det,

Oh well.
Till slut kändes det som jag kunde andas smått igen.
Dök ned i soffan och bara fokuserade på andningen.
På KBT fick jag lära mig att andas djupt med magen och "andas i fyrkanter".
Viktigt så inåt helvete.

Nu är jag livrädd för att panikattackerna kommer tillbaka.
Ett stort steg bakåt!
Helvete!
hoppas verkligen det bara var en tillfällighet.