Ångestinlägg.
har haft det hemskt jobbigt med panikångest och fått attacker i både tid och otid.
När det var som värst kunde jag inte åka buss eller tåg,kunde inte gå o handla,kunde inte ens gå utanför mitt eget hus för att slänga soporna i sophuset som var bara några meter utanför min port.
Det var som att leva i en mardröm.
Sen dess har det uppenbarligen gått framåt.
Jag fick mycket hjälpt via KBT (kognitiv betéendeterapi) som jag gick i för...jag vet inte hur många år sedan.
Anyhow...
Panikattackerna har inte kommit ofta alls,verkligen inte.
Men,nu är de tillbaka...
Jag har inte berättat något om detta här i bloggen för jag tänkt att det kanske bara vart någon konstig "fas" men det verkar inte så dessvärre.
jag får ångest hela tiden,panikkänningar flera gånger om dagen.
Jag vet inte vad jag ska ta mig till.
Detta dränerar mig.
jag ringde t.ex nyss och avbokade tiden hos min psykläkare som jag sett fram emot..jag klarade verkligen inte att dra dit helt ensam.
Jag sitter nu i skrivande stund och är så oerhört besviken på mig själv med gråten i halsen.
Hade behövt dra dit...Skulle ju diskutera ny ADD medicin och jag hade tänkt ta upp detta gällande ångesten.
Men nej....det gick inte.
Försökte peppa mig själv hela morgonen och förmiddagen,det var som en strid inuti mig.
T försökte peppa mig och nu måste jag göra honom besviken med när jag berättar att jag inte klarade det.
Ingen aning om när jag kommer få ny tid,det brukar ju ta några veckor minst..
FAN också!
På tal om T.
Jag är lyckligare nu än vad jag någonsin vart i hela mitt jävla liv.
Han är fantastisk och får mig att må SÅ jävla bra.
Jag borde inte ha ångest.
Vad händer?
E-M på psyk hade en teori sist vi pratade att mitt undermedvetna är så rädd och ovan vid att vara såhär lycklig,så det yttrar sig i panikångest.
Då borde det ju försvinna så småningom,right?
Har inte tatt upp detta med många alls.
Flatorna vet om det,T såklart och min mamma och kidsen.
Jag har kommit så långt jämfört med vart jag vart innan så det känns lite jobbigt att berätta för folk...Äh,jag vet inte.
Kan inte tänka.
Ville bara klottra ned lite tankar.
//HellA
Du Örebro fantastiskt som vågar skriva om detta. Det kanske tar tid att ta sig igenom, men du kommer fixa det, precis som du fixat allt annat! Och du har dina nära och kära precis intill som alltid finns för dig. Jag har följt dig länge, flera år och bor i Småland. Hur som helst, jag har fått dölja dig länge och oavsett hur jävla jobbigt du har haft det så har du tagit dig igenom allt. Du fixar det här 😘💞
Jag som pluggar psykologi har läst en del om "Lyckotaket" (googla "the upper limit") som innebär att man är så lycklig att man nått den lyckogräns som man själv tillåter sig känna, vilket skapar ångest... En del människor har varit med om olika svåra saker i livet som gör att de inte tillåter sig vara riktigt, riktigt lyckliga och när de då upplever lycka som de uppfattar överstiger deras "lyckonivå" så kommer ångesten... Låter kanske ganska flummigt men det finns en teori som styrker detta...googla! Nu vet jag inte alls om det är så men känner du igen dej (du har ju onekligen haft ett ganska kämpigt liv om jag förstått det rätt?) så kanske det är ngt att ta upp med din psykolog... Bara en tanke, hoppas du tar det på rätt sätt! :-) Kram!
