Jag är så trött.
Trött mentalt.
Och det gör mig även trött fysiskt.
Det är otroligt utmattande och det gör mig handikappad,mer eller mindre.
Jag kämpar med ångesten från morgon till kväll.
Vissa dagar mer och vissa dagar mindre.
Den sista tiden har det vart mer,och intensivare.
Jag försöker trycka bort alla negativa nedklankande tankar som kommer men helvete vad svårt det är.
Panikattacker kommer,senast för bara några timmar sedan och den höll i sig ovanligt länge.
Jag kör massa olika positiva mantran i huvudet för att övertyga mig själv om att allt är okej,jag behöver inte oroa mig för det och det och det,jag behöver inte bli rädd för det,jag behöver inte tänka på det.
Ja shit,listan kan göras lång.

Det pratas för lite om folk som mår dåligt psykiskt.
Det är inte skämmigt att ha psykiska problem,det är inget man ska skämmas för allra minsta lilla.
Det är lika riktigt som att ha ont i kroppen eller att ha brutit armen eller benet.
Det är åt helvete jobbigt iaf!

Det är fredag och egentligen skulle jag suttit hemma hos taisto nu och innan det skulle jag gjort den efterlängtade synundersökningen.
Jag klarade inte det.
Klarade inte att ta mig till tåget..sätta mig ombord och åka iväg.
Min ångest drabbar vårt förhållande och det gör mig rädd,det tär.

Jag fick iaf brev häromdagen att det nu är bekräftat att jag kommer bli kallad till bedömningssamtal inför KBT-grupp.
Finally!
Jag har hoppet uppe om att det ska hjälpa.
Jag tror stenhårt på KBT om man bara helhjärtat VILL komma framåt.
Det hjälpte mig mycket för många år sedan så jag vet att det går,jag tog många kliv framåt då men för nåt år sedan (?) tog jag flera kliv bakåt bara sådär.
Jag kan och jag ska!

Men nu är det kämpigt,jävligt kämpigt.