Idag när jag var klar på psyk,hade precis kommit utanför vårdcentralens dörrar så ser jag en man som lägger sig ned på asfalten precis utanför.
jag tänkte att han kanske hade en panikattack dör jag såg honom inne på psyk i väntrummet.
jag frågade om han var okej.
Han mumlade något.
jag igen: är du okej?
Han: mumlar och reser sig upp från marken,tittar på mig och säger 'vad du var söt då'.
Jag: tack så jättemycket,men är du okej?
Han:jag tror det.
Sen gick han vidare.
Hmm..

Sen såg jag att min bror som hängt med ned till vc stod och pratade med en kvinna.
Hon presenterade sig och sa att hon var syster till Eva Eastwood  (rockabilly sångerska från trakten).
Småpratade lite och hon sa bl.a att hon vart hos tandläkaren och blekt tänderna för de skulle filma en dokumentär om Eva för tv.
Sen bjöd hon in mig och Björn på nåt partaj i slutet av månaden,det skulle bli musik och smörgåstårta etc etc.
Verkar som det är Evas 50 års fest vi är inbjudna till,men jag är inte hundra.
Inte för att jag vågar dra dit men ändå :)

KBT hos psykologen idag med de skrämmande övningarna...
Jag skulle alltså göra vissa övningar som t.ex att skaka på huvudet i 30 sek,sen verkligen känna vad som händer och berätta för Eva som hon heter.
Man liksom framkallar yrsel,stickningar i fingrar/händer etc etc.
Saker man upplever under en panikattack.
Man ska lära sig hantera och avdramatisera det hela.
Jag var orolig,men trodde inte jag skulle få en panikattack....så fel jag hade!
Vid en övning så kom panikångesten sköljandes över mig.
Hjärtat rusade i 190,kände hur hårt det bankade där i bröstkorgen.
Det kändes som min luftstrupe snörades åt så jag fick inte luft,då blev paniken ännu värre.
Det snurrade i huvudet och jag kunde inte se ordentligt.
Hela kroppen var spänd som en fiolsträng och jag fokuserade SÅ hårt på att "andas i fyrkant".
Tyckte inte det hjälpte ett skit,tog ur tuggummit ur munnen så jag inte skulle kvävas av det.
Knäppte upp bältet och brallorna för det kändes som det satt sjukt tajt och hindrade min andning.
Satte mig ned i fåtöljen igen...andas andas andas...det ÄR inte farligt...det kommer gå över.
Samt att jag lyssnade på Evas lugnande ord,hon talade så lugnt och mjukt så det kändes tröstande liksom.
Och bara den vetskapen att jag var just på psyk,på helt rätt ställe,var också lugnande.
Efter vad som kändes som en halv evighet (man har inget begrepp om tiden under en attack) så började hjärtat lugna sig och det blev lättare att andas.
Efter ett tag var jag 'tillbaka'.
Eva och jag pratade om vad som hände osv.
Tycker det känns så konstigt att säga men det var positivt att jag fick en attack just där.
Hon fick se mig i det tillståndet och vi kunde prata om det liksom.
När jag var mig själv igen så reste jag mig upp,knäppte brallorna och bältet och sa "Ja,d ett var första gången jag öppnat brallorna på psyk".
Vad hon skrattade :D
Blev en bra avslutning på dagens session.
Hon fyllde för övrigt år idag,det sa kvinnan i receptionen,varför hon nämnde det vet jag dock inte men jag grattade henne så gott iaf.

När jag kom hem sen var jag helt slut.
Det tar enormt på krafterna,både fysiska och psykiska,med panikattacker nämligen.
Man blir utmattad utav helvete.
Så jag tog en tupplur så fort jag fick chansen.
Det behövdes.

Ser inte fram emot nästa gång för då ska vi fortsätta med flera "roliga" övningar.

Pöss//HellA