Heartbroken
Igår kväll grät jag mig till sömns,försökte verkligen att hålla tillbaka tårarna men det var hopplöst.
Orkar inte gråta mera,mina ögon gör ont,mitt hjärta värker,likaså mitt huvud och hela min själ.
Jag vet att det blir lättare,jag vet det,men just nu är jag riktigt deprimerad,kan bara se svart och jag känner mig värdelös.
Det har gått 5 dagar sedan jag och Pappa beslutade oss för att avsluta vårt förhållande.
Har tänkt ventilera här i bloggen flera gånger men börjar böla så fort jag försöker skriva.
Så detta inlägg får ta den tid det tar.
Jag önskade och hoppades så mycket för oss,så mycket!
Men vi har/hade för många problem som inte går att lösa.
Så det var oundvikligt och jag är så ledsen!
Pappa förtjänar någon bättre,någon utan massa psykiska problem,för han är fantastisk.
Jag är inte flickvänsmaterial.
Önskar att jag var det men jag har insett fakta,till slut.
Han är en väldigt social människa som älskar att prata med folk,hitta på saker etc etc medans jag är fånge i mig själv.
Social fobi,panikångest,agorafobi m.m,det är feta jäkla handikapp,iaf för mig.
Jag avskyr detta och jag är så trött,trött psykiskt och trött fysiskt.
Jag är utmattad!
Jag har kämpat sedan jag var ungefär 13 år,det är 20 år!!!
Ni kan ju försöka föreställa er vad tjugo års dagligt kämpande gör med en människa.
Redan när vi började prata så var jag helt öppen om mitt psykiska mående,men han förstod inte hur pass illa det faktiskt var.
Och det kan man heller inte begära från någon som inte mått så själv,eller åtminstone levt nära någon med psykisk ohälsa.
Jag klandrar honom inte allra minsta lilla för att han inte orkade,det skulle inte jag heller göra.
Jag bara önskar att allt var annorlunda!
Jag saknar honom så otroligt mycket och tänker på honom från morgon till kväll.
Igår videochattade vi och det var så hårt att se hans vackra ansikte.
Jag grät nog mer än pratade...
Vi brukade videochatta flera gånger varje dag,så ni kan ju tänka er hur tomt det är nu.
Vi skriver iaf god morgon och godnatt,får se hur länge jag pallar.
På nåt sätt måste jag komma över honom men jag vet inte hur.
Det får ta den tid det tar och jag slickar mina sår,försöker gråta tyst.
Inte för att jag försöker dölja för kidsen att jag är ledsen,absolut inte,det vet de.
Men jag vill inte att de ska oroa sig för mig.
Önskar orealistiska saker som att han plötsligt ska stå där vid min dörr,hålla om mig och att allt ska vara bra.
Men att leva i en fantasi funkar inget vidare dessvärre.
Skriver som sagt detta inlägget lite då och då,i skrivande stund är det ny dag - söndag,så det kan säkert bli hoppigt och förvirrande men jag skriver det mest för min egen skull.
Jag grät mig till sömns även natten till idag.
Jäkla niagrafall ur både ögon och näsa,kunde knappt andas till slut.
Gör det alltid såhär ont vid ett uppbrott?
Jag kan inte minnas att det gör det.
Kan inte minnas att hela min själ gjort ont innan.
Jag försöker köra som något mantraliknande när det är som jobbigast - "Det blir lättare,det blir ljusare,det blir bättre" om och om igen...
Ugh!
Och detta är inte något "tyck synd om mig inlägg" ifall nu någon skulle få för sig det.
Blir ofta så på Internet när man visar känslor,då tror folk både det ena och det andra.
Att skriva är mitt sätt att ventilera,allt skriver jag dock inte ned,vissa saker "skriver" jag i huvudet.
Har tusen ggr tänkt ta upp dagboksskrivandet igen men det verkar aldrig bli av.
Förr skrev jag mer öppet om allt på nätet,det var skönt att kunna göra det.
Men sen kom det några töntiga anonyma haters.
Vanligtvis bryr jag mig inte om dem men vissa dagar så lyckas deras ord penetrera det hårfa skalet jag byggt upp under alla år.
Idag är det tisdag,påbörjade inlägget i lördags tror jag så det blir nog lite rörigt.
Dagarna går,det är tungt men just idag har det vart lite lättare.
Jag har haft fullt upp med tvättade och att vara arg på idiotgrannar som pissar i tvättstugan.
Och torktumlaren som nästan började brinna och jag fick kontakta jouren,det kom två väktare och bröt strömmen till torkskåpet istället och frågade om det verkligen var lukten av bränt jag kände och inte lukten av varma kläder!
IQ fiskpinne på allt folk idag!
Så trött på folk!
Älskar dig Papi!
Åh - fina du!
Lider så med dig och förstår att allt känns så jävla orättvist!
Även om orken inte finns nu så satsa din tid (när orken kommer tillbaka) att ta hand om dig själv, läk och jobba med dig själv....först när du älskar Dig själv och mår bra kan du älska ngn annan på rätt sätt.
Jag får känslan av att ditt mående hängde ihop lite med ditt förhållande- att du mådde bra pga honom inte för att Du egentligen mår bra i dig själv....
Nu svamlar jag bara en massa så nu slutar jag!
Stor kram och kämpa på!
Beklagar din hjärtesorg och känner verkligen med dig. Det gör så ont att förlora någon som man älskar. Vad säger pappa om det hela, eftersom ni inte fortsätter kämpa tillsammans?
Hjärtat! Det gör ont, låt det göra ont! Jag finns om du behöver mig. Det är mycket som försvinner. Inte bara pappa utan även dynamiken ni hade och att vara kitten tas i från dig om du förstår vad jag menar. Det är tungt att bryta upp i vanliga fall men att dessutom bryta en D/s-dynamik är ännu tuffare. Ta hand om dig, ät godis och gråt. Säg till om jag ska hämta dig så får du komma ut och andas lantluft.
Puss
😔😔❤❤❤❤❤❤❤
Jag är av den åsikten att allt går att lösa, bara man kämpar. Men jag vet ju inte riktigt vad ni har för problem som inte går att lösa. Jag har själv gått igenom väldigt tuffa saker så jag har inte åsikter baserade utan någon som helst erfarenhet. Hur som helst, hoppas jag att ditt hjärta läker, att ni kanske hittar en lösning. Jag vill gärna tro att kärleken övervinner allt ❤
Tycker du ska vara glad att du blev " kvitt" en fd kriminell knarkare Du är värd en riktig man som kan ta hand om dig och inte ha så komplexa problem själv försök ta dig ut och jobba det skingrar tankarna och man träffar vanliga Svensson ,,,Lycka till och sluta självömka för det är "Pappa " ljusår ifrån att vara värd Vill dig väl men du måste försöka själv
"Anonym", skämmes för fan! Sådär skriver man inte när någon just blottat sig om sorg och saknad och ledsenhet. Och du kallar det "självömkan"? Varför kommenterar du ens här, vill du väl eller vill du bara passa på att slänga ur dig lite åsikter och fördomar i största allmänhet? Tänk dig för innan du skriver nästa gång!
Hella! Stand strong!! Du kommer att ta dig igenom det här, du är en fighter! Kan inte skriva nåt som lindrar sorgen, men jag hoppas att du fortsätter blogga och vara öppen och ärlig. Trots idiotkommentarer ibland. ♡♡♡ i massor, håll ut!
Jag har ju följt din blogg sedan, ja jag kommer faktiskt inte ihåg... Men jag minns när jag hittade dig. Det var en semester på jobbet och jag ville se vad det fanns för intressant ute på nätet som kunde ge mig erfarenheter som inte fanns att få i arbetslivet. Det är klart att du har en poäng i att du inte är ett flickvänsalternativ, men jag tror att om du bara står ut och lever det liv som känns rätt för dig så kommer nog även den tråden att nystas upp sinom tid. Man måste väl ändå kunna säga att trots de motgångar som du har haft så reder du ut livet på ett bra sätt. Barnen verkar ju vara hela, rena och välnärde så där gör du nog helt rätt. /K
Bloggibloggi :)! Dags att blogga Hella!
