Jag har insett att hon verkligen fungerade lite som en krycka åt mig,tack vare henne tog jag mig ut även de dagar ångesten var som värst.

Hon var ju tvungen att rastas liksom,oavsett hur dagens mående såg ut för min del.

Även de dagarna jag mådde pissigare än vanligt blev det ju kisserundor,inte långa men bättre än inga alls.

Alla med ångest hanterar den olika,vissa människor tar t.ex en skogspromenad för att skingra tankarna etc etc.

Jag tillhör tyvärr inte den skaran,önskar dock att jag gjorde.

Jag klarar istället inte av att gå ut alls & skärmar av mig helt från allmänheten.

Det resulterar givetvis i att jag går upp mer och mer i vikt och jag vantrivs så med det.

Skaffade mig en sån smartwatch för någon vecka sedan för att se hur pass lite jag rör mig,men även i hopp om att få upp lite pepp till att röra mig mer.

Kanske till och med våga gå ut själv i jakten på fler steg,det återstår att se.

Förra året runt denna tiden var jag ungefär 9 kilo lättare,det är mycket.

Massa extra tyngd som sliter på min kropp,mitt hjärta osv.

OBS! Bara för att klargöra - jag fatshamear ingen!

Jag ser inte ned på någon med övervikt,jag dömer ingen!

Men tillbaka till Megas.

Den knäppa lilla hunden,som jag sörjer henne.

Hon var dysfunktionell och hade massa issues,vi brukade skoja om att hon passade så bra in i vår konstiga familj.

Ville strypa henne långsamt imellanåt men åh vad jag älskade henne!

Drömde om henne för några nätter sedan,vi var i närheten av där hon begravdes (irl) och där satt hon med sina stora gremlinöron,så hörde hon min röst och galopperade till mig för att ge massa attackpussar som hon alltid gjorde så fort hon fick chansen.

När jag berättade för Papi om drömmen så bröt jag ihop och bara grät,usch så jobbigt.

Hon skulle fyllt år i förrgår förresten,min lilla fina tjej <3

//HellA