Hennes tolfte födelsedag!

Shit,12 år har gått!

Det känns som ett helt annat liv och många gånger är det svårt att faktiskt förstå att jag förlorat ett barn.

Hon var nästintill färdigbakad,mer hull bara,samt att skallbenet skulle växa ihop lite mer.

Det är skönt iaf att jag inte är ledsen,alltså att jag inte sörjer,om ni förstår hur jag menar?

Jag bara undrar lite extra intensivt varje år hurdan Zora's personlighet skulle ha vart,hur hon skulle sett ut,vad hon skulle haft för humor osv.

Lilla skruttan min ❤

När vi åkte hem från sjukhuset då för 12 år sedan så fick vi bland annat med oss ett ljus,det är tydligen ett dopljus men det är saksamma.

Varje år på hennes födelsedag tänder jag det ljuset en liten stund,och bara då.

Zora Leeloo Chain 28/7 - 2005.

Efterlängtad,saknad & älskad.

Då,nu & för evigt.

❤

Imorgonkväll åker han vidare till sin syster i Skåneland.

Innan dess ska vi prata.

Prata om allt och inget,gå igenom diverse.

Jag vet inget,vet inte vad vi kommer fram till,inte han heller.

Det återstår att se.

Jag har redan bölat massor och lär ha rödgråtna ögon efter vi pratat imorgon.

Detta känns som ett lååångt farväl,men samtidigt är jag så tacksam för de här dagarna med honom.

Lite bittersweet sådär.

Ugh,jobbigt jobbigt!

På lördag är det dags för mitt första Vape Meet.

Jag och en vän anordnar det i Västerås.

Tänkte först på Örebro men det finns betydligt fler vejpare i V-ås.

Jag är jätterädd och nervös men ser samtidigt fram emot det som sjutton!

Jag försöker utmana mig själv nämligen.

Om någon vejpare läser detta och vill komma så skriv pm på Facebook så bjuder jag in till eventet.

Bad henne kolla när den går ut då jag var osäker.

Den sista juni!

Det är inlagt i systemet att jag skulle fått ny tid innan dess,men eftersom det är på tok för många patienter inom psykiatrin och knappt inga läkare så går det inte att få ihop.

Jag får panik!

Det betyder alltså att den 25e får jag inga pengar.

De har ingen aning om när en läkare har tid att träffa mig....

Jag blir så förbannad på alla högt uppsatta idioter som sitter och bestämmer.

DET BEHÖVS MYCKET MER FOLK INOM VÅRDEN!

Tänk om de som bestämmer kunde få uppleva ångesten och oron man känner när man inte vet om man kommer kunna betala hyran!

SKITSYSTEM!

//HellA

 

Av någon anledning så är eftermiddagarna och kvällarna värst,ju mer av dagen som går desto jobbigare blir det.
Igår kväll grät jag mig till sömns,försökte verkligen att hålla tillbaka tårarna men det var hopplöst.
Orkar inte gråta mera,mina ögon gör ont,mitt hjärta värker,likaså mitt huvud och hela min själ.
Jag vet att det blir lättare,jag vet det,men just nu är jag riktigt deprimerad,kan bara se svart och jag känner mig värdelös.

Det har gått 5 dagar sedan jag och Pappa beslutade oss för att avsluta vårt förhållande.
Har tänkt ventilera här i bloggen flera gånger men börjar böla så fort jag försöker skriva.
Så detta inlägg får ta den tid det tar.

Jag önskade och hoppades så mycket för oss,så mycket!
Men vi har/hade för många problem som inte går att lösa.
Så det var oundvikligt och jag är så ledsen!
Pappa förtjänar någon bättre,någon utan massa psykiska problem,för han är fantastisk.
Jag är inte flickvänsmaterial.
Önskar att jag var det men jag har insett fakta,till slut.
Han är en väldigt social människa som älskar att prata med folk,hitta på saker etc etc medans jag är fånge i mig själv.
Social fobi,panikångest,agorafobi m.m,det är feta jäkla handikapp,iaf för mig.
Jag avskyr detta och jag är så trött,trött psykiskt och trött fysiskt.
Jag är utmattad!
Jag har kämpat sedan jag var ungefär 13 år,det är 20 år!!!
Ni kan ju försöka föreställa er vad tjugo års dagligt kämpande gör med en människa.

Redan när vi började prata så var jag helt öppen om mitt psykiska mående,men han förstod inte hur pass illa det faktiskt var.
Och det kan man heller inte begära från någon som inte mått så själv,eller åtminstone levt nära någon med psykisk ohälsa.
Jag klandrar honom inte allra minsta lilla för att han inte orkade,det skulle inte jag heller göra.
Jag bara önskar att allt var annorlunda!
Jag saknar honom så otroligt mycket och tänker på honom från morgon till kväll.
Igår videochattade vi och det var så hårt att se hans vackra ansikte.
Jag grät nog mer än pratade...
Vi brukade videochatta flera gånger varje dag,så ni kan ju tänka er hur tomt det är nu.
Vi skriver iaf god morgon och godnatt,får se hur länge jag pallar.
På nåt sätt måste jag komma över honom men jag vet inte hur.
Det får ta den tid det tar och jag slickar mina sår,försöker gråta tyst.
Inte för att jag försöker dölja för kidsen att jag är ledsen,absolut inte,det vet de.
Men jag vill inte att de ska oroa sig för mig.

Önskar orealistiska saker som att han plötsligt ska stå där vid min dörr,hålla om mig och att allt ska vara bra.
Men att leva i en fantasi funkar inget vidare dessvärre.

Skriver som sagt detta inlägget lite då och då,i skrivande stund är det ny dag - söndag,så det kan säkert bli hoppigt och förvirrande men jag skriver det mest för min egen skull.
Jag grät mig till sömns även natten till idag.
Jäkla niagrafall ur både ögon och näsa,kunde knappt andas till slut.
Gör det alltid såhär ont vid ett uppbrott?
Jag kan inte minnas att det gör det.
Kan inte minnas att hela min själ gjort ont innan.
Jag försöker köra som något mantraliknande när det är som jobbigast - "Det blir lättare,det blir ljusare,det blir bättre" om och om igen...
Ugh!

Och detta är inte något "tyck synd om mig inlägg" ifall nu någon skulle få för sig det.
Blir ofta så på Internet när man visar känslor,då tror folk både det ena och det andra.
Att skriva är mitt sätt att ventilera,allt skriver jag dock inte ned,vissa saker "skriver" jag i huvudet.

Jag har inte direkt någon att prata med...
Har tusen ggr tänkt ta upp dagboksskrivandet igen men det verkar aldrig bli av.
Förr skrev jag mer öppet om allt på nätet,det var skönt att kunna göra det.
Men sen kom det några töntiga anonyma haters.
Vanligtvis bryr jag mig inte om dem men vissa dagar så lyckas deras ord penetrera det hårfa skalet jag byggt upp under alla år.

Idag är det tisdag,påbörjade inlägget i lördags tror jag så det blir nog lite rörigt.
Dagarna går,det är tungt men just idag har det vart lite lättare.
Jag har haft fullt upp med tvättade och att vara arg på idiotgrannar som pissar i tvättstugan.
Och torktumlaren som nästan började brinna och jag fick kontakta jouren,det kom två väktare och bröt strömmen till torkskåpet istället och frågade om det verkligen var lukten av bränt jag kände och inte lukten av varma kläder!

Ffs!!!!

Är ni säkra på att ni kan se skillnaden på en torktumlare och ett torkskåp?

Nej exakt,märkte det.
IQ fiskpinne på allt folk idag!
Så trött på folk!

 

Nu ska jag måla tånaglarna//HellA